Vi var några gröna seniorer som var inbjudna att lyssna på ett seminarium i gamla
riksdagshuset som bland annat handlade om den bristande representativiteten av årsrika i Riksdagen. I en panel satt partisekreterarna och för vår del Katrin Wissing som gav sin syn på ämnet och nämnde de gröna seniorernas betydelse.

Att ett parlament bör spegla sina väljare verkar i det närmaste alla vara överens om. Men ända sedan införandet av enkammarriksdagen har andelen ledamöter ”65 år eller äldre” varierat mellan 1 och 4 procent. Det senaste valet innebar ingen ändring. Endast fyra procent av riksdagens ledamöter är 65 år eller äldre, samtidigt som gruppens väljarandel är 28 procent.
Med full åldersrepresentativitet så skulle närmare en tredjedel av ledamöterna vara 65 år eller äldre! Vad beror då den bristande representationen på? Vilka konsekvenser kan den få? Hur kan man komma till rätta med de problem den orsakar?

Hur ligger det då till i vårt eget parti? Jan Riise kvalar in som 65+ (född 1957). Daniel kommer därnäst och är åtta år yngre. Rebecka le Moine är yngst född 1990 och Annika Hirvonen är född 1989. Det som diskuterades var naturligtvis om det har någon betydelse hur gammal en person för att kunna fatta kloka beslut och är det ”rättvist,” rent av odemokratiskt att åldersgruppen över 65 år har så liten representativitet.

Orkar en 65 plussare med det hårda arbetet att vara riksdagsledamot? Gudrun Nordborg (V) och äldst i riksdagen (född 1946) vittnade om sitt arbete. Hon såg det som fördel att vara åldersrik och erfaren och som jag förstod det inte mötts av någon ålderism. Hennes kunskap och erfarenheter togs tillvara inom partiet och riksdagen.

”70 är det nya 50” (så heter hans läsvärda bok) men ändå för gammal för riksdagen? var rubriken på Ingmar Skoogs föreläsning. Han är överläkare och professor i psykiatri och vid en ålder av 70 år fortfarande en aktiv forskare bland annat om ålderns inverkan på personers kognitiva förmåga.

Finns det då belägg för att man är för gammal för att sitta i riksdagen om man är 65 år eller äldre? Ingmar Skoog visade med en rad diagram att 70 är det nya 50 och det finns inga belägg för att man blivit ”för gammal” för att vara riksdagsledamot snarare tvärtom. Man är inte lika snabb i tanken som en 25-åring men det kan vara till fördel och leda till mer eftertänksamma, erfarna och klokare beslut (min tolkning!). Så det kan nog betraktas som ett problem att
representativiteten av 65 plussare i riksdagen är så liten. I kommunerna är representativiteten av äldre riktigt bra (kan givetvis variera mellan kommunerna) och i regionerna är de äldre hyfsat representerade men borde vara bättre (min bedömning).

Hur ska vi komma tillrätta med problemet vad gäller representativiteten i riksdagen? Kring detta diskuterades det mycket men det kan konstateras att valberedningarnas och nomineringskommittéernas arbete är mycket viktiga. De har en stor makt över listsättningen.
Det som kan vara avgörande för hur listorna sammansätts, är vilka personer som sitter i dessa beredningar (finns där en representativitet). Miljöpartiet (liksom de flesta partier) har kriterier för hur listan till riksdagen ska se ut där ålder är ett kriterium. För ett litet parti som vårt där vi i många valkretsar har bara en eller ett par på valbar plats då prioriteras ofta att kandidaten är känd på orten. Dock, det är viktigt om vi ser till hela kandidatlistan (30-40 namn) att 65+ finns representerade även om de inte står på valbar plats. Vi vet att för många väljare är det av intresse att listan innehåller kandidater av olika åldrar och inte minst närvaron av 65 plussare där 28% av väljarkåren kan känna igen sig. Det kan dra till sig fler väljare/sympatisörer till vårt parti.

Till sist, hur ligger det till med representativiteten på vår lista inför EU-valet. Av 40 namn på listan är en över 65 år, undertecknad.

Lennart Tonell
(språkrör Gröna seniorer riks)